Tolv år gammal på Min första festival

När Linköpings stadsfestival drog igång igår var det journalisten Anna Nyberg som stod för bevakningen hos tidningen Östgöta-Corren. Från och med igår och fram till imorgon kväll bloggar hon för fullt på Correns hemsida om musiken, artisterna och allt annat som händer på stadsfestivalen. Men däremellan hinner hon också berätta lite för oss om när hon tolv år gammal besökte sin allra första festival:

När jag skulle besöka min första fesival var det egentligen inte mitt beslut. Det var pappas.
- Anna, ska inte vi ta och åka på Hultsfred? frågade han.
- Jo, eh, jaha.

Och så blev det. Endagarsbiljetter för lördagen inhandlades, bilen packades och en dag i mitten på juni gav vi oss av. Det är sex mil till Hulingens strand från mitt föräldrahem, så det blev en endagstripp, men ändå.

Jag var tolv år. Skulle börja högstadiet. Året var 1999.

Musiken, leran, lukterna! Det var lagom skrämmande under pappas beskydd och väldigt, väldigt häftigt.

Vi såg bob hund, Blå tåget, Suede och Joe Strummer. Jag var kortare än alla andra och såg inte så mycket där jag stod i publikhavet. Pappa hade så klart tänkt på det innan och hade med en liten hopfällbar pall med som jag kunde stå på.

Vi köpte häftiga t-shirts och åt smålandsrulle.

Vi sjöng med i shalala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss.

Vi åkte hem vid tretiden på natten och jag sov lycklig i baksätet.
När jag började sjuan satte jag upp bilderna från Hultsfred i mitt skåp. Jag trodde att jag skulle få beundrande blickar och nyfikna frågor. Kanske skulle till och med niorna bli lite impade. Men ingen fattade. Visste knappt vad festival var, visste ännu mindre vilka banden som spelade var. Varför Joe Strummer när det finns Backstreet boys liksom?

När jag berättar om min första festival för folk brukar de få något tveksamt i blicken. De tycker att min pappa verkar oansvarig och tror att jag haft en dålig barndom, lämnad vind för våg, helt utan gränser. Men så var det inte alls. Ofta kommer min första festival upp som samtalsämne mellan pappa och mig. Det är ett glatt och häftigt minne som vi delar. Även om ingen annan verkar hålla med om det, så är vi övarens om det, pappa och jag.

Foto: Sandra Strid
Läs Annas Stadsfestivalblogg här.